torsdag, september 28, 2006

Kylskåp och apati...

Lovade hos Elisabet lite halvt om halvt i ett svagt ögonblick att berätta om mitt kylskåp och apatin...

Vintern år 2000 var ingen rolig vinter. Först frös mina vattenledningsrör sönder och samtidigt var det ap-mycket att göra på jobbet. Samtidigt så gick mitt kylskåp sönder, och vips så halkade jag ner under isen och försjönk i något slags halvapatiskt tillstånd (eller om vi skall vara helt ärliga så blev jag helt apatisk).

Rördelen löste jag helt enkelt genom att flytta in i min arbetsgivares övernattningslägenhet i knappt två månader, och under den tiden var jag inte hem mer än för att tömma posten och för att kolla att inget annat gått åt helvete. När det blev lite mer vår och tjälen lossnade (och när min arbetsgivare tröttnat på att jag ockuperade övernattningslägenheten) så ringde jag en gräv- och rörfirma, och så var det problemet löst.

Det värsta var egentligen kylskåpet. Ärligt så stängde jag bara kylskåpsdörren, och sen gjorde jag inget åt det på närmare 6 månader; plockade inte ens ut det som fanns inne i kylskåpet.

Efter det halvåret så slängde jag bort allt, och städade ur det (och med ganska mycket Vim och Klorin så blev det riktigt bra). I övrigt gjorde jag inget för att fixa kylskåpet, så under nästan 4 år var jag utan kylskåp (frysdelen funkade); och efter ett tag så klarar man sig faktiskt förvånansvärt bra med matvaror som antingen klarar sig i skafferitemperatur, eller som kan vara frysta.

När jag väl tagit mig ur den värsta apatin och kollade runt lite efter ett nytt kylskåp så var det en försäljare som frågade om jag kollat termostaten, och det visade sig att det var just termostaten som gått sönder, vilket tog ungefär 30 minuter att byta ut...

En sak lärde jag mig åtminstone av det hela; nämligen att normaliteten förskjuts efter ett tag. Helt plötsligt så tycker man att det är tämligen normalt att inte ha ett kylskåp (eller vad det nu kan vara); man får helt enkelt ett förvridet perspektiv på problemet, och jag inbillar mig åtminstone att det är samma förvridna perspektiv som gör att t.ex misshandlade kvinnor stannar kvar hos sina misshandlande män; det övergår till ett slags normalitet att man blir slagen.

Nu vet ni allt om Rexxies vattenledningsrör, kylskåp och apati...

PS till Elisabet: Det är precis samma perspektivförskjutning som gör att en del personer inte riktigt inser när man övergår från att vara hyfsat etisk till att bli girig och ta ut ohemula lönenivåer. Umgås man bara med andra direktörer som har 250' i månaden så övergår det också till att vara en normalitet...

3 kommentarer:

Kim da Costa sa...

Jag känner SÅ igen det där om att normaliteten förskjuts. Det kan handla om vad som helst. Exempelvis ett kylskåp..
Jag upplevde något liknande för ett decennium sedan som handlade om tvättstugor. Läs mellan raderna...

Elisabet. sa...

Ja, eller att man, som jag, har sängen i köket och inget matbord.
Detta förvånar alla som kommer och det finns dom som kommenterar det hur många gånger som helst.
"Men sover du verkligen i köket?"

För mig är det helt normalt numera att somna till kylskåpets brummande och att vakna och ha en spis framför ögonen; må så vara ett par meter bort.

Feng Shui .. ?
Knappast.

Rexxie sa...

Fast å andra sidan är det ju inte så många år sedan man hade mindre bostäder än idag, och då var det väl inte helt ovanligt att man hade en kökssoffa.

Bor man på små utrymmen får man ta till de lösningar som finns tillhanda!