Frukost...

...på Tifanny's är äntligen inköpt och utläst (jaja, det tog inte så lång tid, den är bara en liten novell på drygt 80 sidor).

Håller på och tittar på och tittar på filmen också, och måste nog påstå att novellen är bra mycket bättre. Filmen avviker från novellen på en del punkter. Bland annat har man utökat Mr Yonioshi's roll, alldeles fruktansvärt rasistiskt och stereotypt spelad av Mickey Rooney*, men framförallt har man tonat ner Holly Golightly (Audrey Hepburn) från att vara en tämligen lössläppt ung flicka till att bli lite äldre och mindre frigjord. Man har också skrivit in en liten bihistoria för berättarrollen där han är gigolo åt en äldre kvinna; något som inte alls finns med i novellen. Dessutom har man bytt ut hela slutet. I filmen slutar det tämligen lyckligt med att berättaren och Holly blir ihop; i novellen far hon iväg till Rio och lämnar berättaren ensam.

Dessvärre har man också plockat bort alla homosexuella referenser som finns i boken (och som bidrog till framgången när den gavs ut i slutet på 50-talet)...

Jag älskar inledningen till filmen, där Holly kommer åkande i en taxi i ett helt folktomt New York till Tiffany's för att titta i skyltfönstren. Jag har sett någon uppgift om att inledningen spelades in när Nikita Chrustjov skulle komma på besök, så polisen hade spärrat av stora delar av stan av säkerhetsskäl, och då passade man på att spela in inledningen, men jag kan inte hitta några belägg för det. Resten av filmen känns lite utdaterad som så många andra filmer från 60-talet (och även som så många andra Blake Edwards-filmer). Audrey Hepburn är väl den som håller upp filmen och gör den sevärd fortfarande (plus alla hennes Givenchy-kläder :-)

* Faktum är att producenten Richard Shepherd på DVD-utgåvan ber om ursäkt för hur Mickey Rooney framställer japaner.