Ett litet förtydligande....

Förra inlägget har orsakat en del förvirring (nåja, så upplever jag det åtminstone).

Problemet är varken att jag har för mycket böcker, eller för lite sexliv (vilket i och för sig är sant men ändå :-).

Jag har tillbringat de senaste 30 åren med att (delvis) förneka mig själv, och att fylla ut mitt liv med jobb. I och med det har även vänner/kompisar försvunnit i och med att jag aldrig har haft tid (eller tagit mig tid) med dem.

Problemet är att man helt enkelt vaknar en dag och upptäcker vad man har missat, och dessutom inser att risken är betydligt större att man kommer att få tillbringa resten av sitt liv ensam, än chansen att man verkligen träffar någon att vakna brevid och att dela sitt liv med och känna samhörighet med.